Adobe GoLive 6

Vår 19:e Kammarmusikfestival är över och återigen har vi fått njuta av vacker musik i en fantastisk miljö på Saxå Herrgård. Årets tema var Dvorak och hans kammarmusik men vi hade också glädjen att få lyssna till musik av flera andra kompositörer, Berlioz, Sjögren, Mozart, Fauré, Mendelssohn, Lidholm m.fl. Hur många njöt inte dessutom av Putte Wikman härliga konsert i Grythyttans kyrka eller till sagor och musik och sång av "våra" stammusikers barn som för första gången framträdde! Vid sidan av musiken glömmer man inte heller härliga maränger, saxåburgare, champagne och annat gott i pauserna, eller den ljuvliga fiskfärsen i patron Berggrens anda under serenadaftonen eller traditionsenligt High Tea den sista eftermiddagen i anslutning till årsmötet.
Visst utgör väl allt detta något fantastiskt och unikt i Sveriges musikliv! Detta är absolut värt att dokumentera till eftervärlden!

Saxå Kammarmusikfestival firar nästa år 20-årsjubileum och Vänföreningens styrelse har med anledning av detta tagit initiativet till att dokumentera de gångna 20 festivalåren i en både festlig och omfattande jubileumsskrift. Vi hoppas på stor generositet från medlemmarnas sida i detta arbete så har ni fotografier som speglar festivalerna eller minnen som ni gärna vill delge kommande läsare ber vi er skicka in sådant material. Dessutom räknar vi med att ni gärna stöder denna spännande satsning ekonomiskt genom att bl.a. köpa boken gärna i flera exemplar till glädje för er själva och era vänner. För att täcka kostnaderna kommer vi också att aktivt söka sponsorer och medel ur olika kulturfonder. Lyckas vi med detta projekt kan vi utlova en bok som kommer att beskriva den fantastiska helhetsupplevelse som Saxå kammarmusikfestival utgör och den kulturgärning den inneburit i östra Värmlands bergslag. Så, varför inte komma in med era beställningar redan nu!?

Höstens vänföreningsprogram som presenteras här nedan hoppas vi ska uppleva som en fin blandning av musikupplevelser förlagda till olika platser inom vår huvudsakliga medlemsregion.

Under våren nästa år hoppas vi dessutom kunna återkomma med en lite längre resa, kanske en helg i Göteborg med ett besök vid det nya konserthuset i Vara på vägen dit.

På längre sikt gör vi kanske en musikresa till Oslo eller kanske rent av till musikspelen i Bergen om intresset finns.

Jag och resten av den nyvalda styrelsen vill tacka för ert förtroende och hoppas att höstens program skall bli till stor glädje!

Göran Söllscher i Karlskoga kyrka

söndag 26 september

Karlskoga Konsertföreningen har äran att få inbjuda medlemmarna till en kväll med vacker gitarrmusik tillsammans med Göran Söllscher och Nobelkvintetten i Karlskoga.
Det blir musik av Luigi Boccherini, Antonio Vivaldi mm.

Vi spenderar eftermiddagen i Karlskoga och startar med lunch på anrika Bofors Hotell kl 12.00.

Efter lunchen gör vi ett besök vid Alfred Nobels Björkborn, där vi får en mycket sakkunnig visning och en presentation av den store uppfinnaren och industrimannen. Här dricker vi eftermiddagskaffe innan vi transporterar oss till Karlskoga kyrka, där konserten börjar kl 17.00. Pris 480:- inkl. lunch för 230:-.

Leonard Bernsteins musikal "West Side Story" uruppfördes 1957 och blev en succé. Handlingen är Romeo och Julia i modern tappning och utspelar sig i ett slumområde i New York, där Tony och Maria tillhör varsitt gäng. Librettot är skrivet av Arthur Laurents.

På Värmlandsoperan ges "West Side Story" i regi av Georg Malvius och i rollerna som Tony och Maria hör vi Christer och Cecile Nerfont. Musiken spelas av Värmlandsoperans sinfonietta, som leds av Ole Wiggo Bang.

Vi samlades kl 15.00 på Alsters Herrgård strax utanför Karlstad

Barbro Järliden, tillika vänmedlem, berättade om Gustaf Fröding och läste inlevelsefullt och dramatiskt ett urval av hans dikter.
	På notstället fanns noter efter Ferdinand Fröding, Gustafs far.

Georg Friedrich Händel Svit ur Water Music F-dur
Georg Friedrich Händel Songs from the Pleasure Gardens
Georg Friedrich Händel Trumpetsvit D-dur

Välkomna till Stockholm denna 2:a advent för en dag med lite ovanlig musik och med god efterklang i Grappes vinkällare på Grevgatan där vi inmundigar en enklare förtäring med ett gott vin.

Anmälan till Peter Eriksson, mail: peter.eriksson@konserthuset.se
eller i 2:a hand på telefon 0705-93 28 93.
Pris: biljett 250.- + mat,
senast 4 november.

Paul McCreesh är grundare och konstnärlig ledare för Gabrieli Consort and Players och har etablerat sig som en nyskapande auktoritet inom den tidstrogna barockskolan. Tillsammans med Gabriele Consort and Players har McCreesh framträtt i världens förnämsta konsertsalar och vid framstående musikfestivaler samt spelat in ett antal skivor för Deutsche Grammophon.

Paul McCreesh arbetar i dag även som dirigent för orkestrar som, liksom Kungliga Filharmonikerna, spelar på moderna instrument. Bland senare tids engagemang kan nämnas uppdrag hos l'Orchestre Philharmonique de Radio France, Radio-Sinfonie-Orchester Berlin, Detroit Symphony och Minnesota Orchestra. Detta blir McCreesh’ första besök hos Kungliga Filharmonikerna. Han ägnar sig även alltmer åt opera och har bl a dirigerat Händels Jephtha vid Welsh National Opera, Mozarts Trollflöjten vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn samt Händels Alcina vid Komische Oper Berlin. Tillsammans med Gabriele Consort and Players (som bildades 1982) arbetar Paul McCreesh med en bred repertoar med fokus på 1600- och 1700-talsmusik. Bland deras senaste inspelningar finns en lovprisad version av Händels oratorium Saul med bl a sångaren Andreas Scholl. Ensemblen har sedan denna säsong sin fasta punkt i Christ Church, Spitalfields i London — Nicholas Hawksmoors nyrestaurerade arkitektoniska mästerverk.

Sarah Connolly fick sin utbildning vid Royal College of Music i London. Hon fortsätter sina studier för Gerald Martin Moore. Sarah Connolly ger konserter i Berlin, Salzburg, Wien, Amsterdam och Sydney och arbetar med dirigenter som Sir Simon Rattle, Sir Colin Davis, Edo de Wart m fl. Hon är en regelbunden gäst vid Londons Proms-konserter i Royal Albert Hall. Hon har uruppfört verk av Mark-Anthony Turnage och Jonathan Harvey. På operasidan debuterade hon i USA säsongen 1999/2000 vid New York City Opera. Sedan dess har framträdanden följt i San Francisco, Paris, Florens och München. Vid English National Opera har hon bl a gjort titelrollerna i Händeloperorna Xerxes och Ariodante, Ottavia i Monteverdis Poppeas kröning och titelrollen i Brittens The Rape of Lucretia. I september gjorde hon stor succé med sin tolkning av Dido i Purcells Dido och Aeneas. Hennes senaste skiva innehåller arior av Händel och har fått mycket fina recensioner. Hon har även spelat in musik

av Rameau, Bach och Vivaldi samt av Vaughan Williams och Schönberg. Bland framtida engagemang kan nämnas Bachs Matteuspassionen vid Amsterdam Concertgebouw, Mozarts Requiem med Salzburg Camerata, titelrollen i Händels Julius Ceasar vid Glyndebourneoperan och debut vid Metropolitan Opera i New York som Annio i Mozarts La clemenza di Tito. Detta blir Sarah Connollys första framträdande med Kungliga Filharmonikerna. Tillsammans med Paul McCreesh och Gabriele Consort and Players har hon bl a spelat in Mozarts c-mollmässa.

Overture (Largo. Allegro. Adagio e staccato.
Allegro. Andante. Allegro)
Presto
Air
Bourrée
Hornpipe
Minuet for the french horns

Händels Water Music består av 22 stycken fördelade på tre sviter. Var och en av dessa tros skriven som underhållning för båtturerna på Themsen för olika kungliga evenemang. Den första spelades troligen den 22 augusti 1715 vid kung George I:s resa från Whitehall till Limehouse, då ”vattenmusik” spelades på återfärden, skriven för två oboer, fagott, två horn, stråkar och generalbas.

De olika styckena samlades i tryck först från 1733–34, men är kända i otaliga bearbetningar, inte minst menuetterna som då ofta fått text.

Om första sviten berättar Händels tidigaste biograf John Mainwaring att musiken fick den till Händel avoge kungen på nya tankar. Händel hade av den året före avlidna drottning Anne lockats med en pension på 200 pund att stanna i England och svika sina plikter mot Hannover-hovet. Därmed var han en misstänkt figur för den därifrån hämtade nya kungen. Men då denne fick höra musiken spelad på en pråm tätt inpå kungliga slupen blev han förtjust och Händel befann sig åter tagen till nåder. Menuetten liksom de båda sista danssatserna föreskrivs att spelas tre gånger vardera.

Songs from the Pleasure Gardens I 1700-talets London fanns inte mindre än 631 ”pleasure gardens” (nöjesparker).

För en mindre entré kunde man där promenera, köpa förfriskningar till sin picknick och underhållas, framför allt av musik!

Den förnämsta parken var Vauxhall (ett namn som kom att lånas för nöjesparker i både Stockholm och Köpenhamn), vars ägare 1737 installerat en orgel och 1738 rest en marmorstaty av Händel i naturlig storlek i parken. Där fanns en musikpaviljong i form av ett ”moriskt-gotiskt” tempel och ett täckt musikrum i pampig rokokostil. Musik bjöds av äldre mästare som Corelli och Händel, men också av ”moderna” som Johann Christian Bach och Haydn liksom av de tonsättare som står i centrum här; Thomas Arne och William Boyce. Den förstnämnde fick 1745 uppdraget att sköta musiken i parken, med slagnummer som Rule Britannia och dialogen Colin and Phoebe. Fram till 1834 gavs 33 stora sångsamlingar ut med populär parkmusik, däribland Arnes egna i samlingen

Boyces nästan lika ymniga parkmusik samlades i hans Lyra Britannica i sex volymer mellan 1747 och 1759. Ur musiken i dessa ”pleasure gardens” utvecklades senare music hall-traditionen – liksom kanske det faktum att musiken än i dag har så stor plats hos oss på Gröna Lund, Liseberg och Tivoli.

Om denna svit underrättas vi via en notis i Daily Courant och en diplomatisk rapport till Preussens kung: Onsdag kväll 17 juli 1717, klockan 8, lade hovets slup ut mot Chelsea, men så många nyfikna var ute att floden täcktes av båtar. Hela vägen drev slupen med tidvattnet bredvid en pråm där en 50-mans orkester – trumpeter, jakthorn, oboer, fagotter, flöjter och stråkar – spelade Händels nya, ”för detta tillfälle skrivna”, musik. Först vid 11-tiden var man framme och en supé dukades upp, men kungen var så förtjust i de nya styckena att han beordrade repris, en gång före och en gång efter maten, av hela den timslånga musiken.

Återresan anträddes vid tretiden på natten. Om igen spelade orkestern ända till framkomsten till Whitehall vid halvfemtiden på morgonen. Evenemanget betalades privat av en baron von Kilmanseck till en kostnad av 150 pund bara i musikerarvoden, en jättelik summa. Densamme stod bakom första flodkonserten två år tidigare. Han och hans hustru hade medföljt den nye kungen från Hannover, och en pikant detalj var att hustrun bara med svårighet fått tillstånd att resa då hon i hemlandet hade jagats av en härskara kreditorer.

Av sviten skulle Händels trumpetmenuett liksom öppningsstycket, ”a grand Piece with Kettle-Drums and Trumpets”, för övrigt med tiden bli favoritstycken i Vauxhall och alla andra leasure Gardens i London.

Även Haydn hade framgång i London. I vad som kallats hans livs finaste konsert, i King's Theatre 4 maj 1795, uruppfördes en ny scen, Berenice che fai?, jämte Militärsymfonin nr 100 G-dur och den för

kvällen nya D-dursymfonin nr 101 ”Uret”, en uvertyr och ytterligare sånger. Vid konserten medverkade samtidens två största sångerskor, Brigid Banti och Anna Morichelli, samt venetianske oboisten Ferlendis och violinisten Viotti med egna konserter. Morning Chronicles kritiker citerade en åhörare: ”tonsättare de närmaste 50 åren blir bara imitationer av Haydn och förmår föga mer än att hälla vatten på hans lager”. Haydn jublade över sina 4 000 gulden: ”något sådant är bara möjligt i England”. Den allkunnige dr Burney fann att ingen dödlig skrivit bättre symfonier: ”bara härav kan vi ana vad Apollo och muserna kunnat prestera”. Berenices scen ur Pietro Metastasios Antigono hade tidigare använts av Hasse vid karnevalen i Dresden 1744, men Haydns djärva modulationer inspirerade utan tvekan Beethoven till dennes Ah! Perfido året därpå. Märkligt nog trycktes bara ett pianoutdrag; först på 1930-talet utgavs hela orkesterpartituret av ett verk sett som ett av 1700-talets största i sin genre. Madame Banti lär ha tagit ut allt av dramatiken i Berenices hjärtslitande klagan över att den älskade Demetrio korsat dödens flod utan att vänta på henne – ett paradstycke i stort och en njutning för finsmakarna i salongen.

Haydns B-dursymfoni nr 98 uruppfördes den 2 mars 1792 i den tredje av de berömda Solomon-konserterna på Hanover Square. Störst intryck gjorde tydligen ett pianosolo* av Haydn på ett nytt stort fortepiano i finalen, senare ett glansstycke för virtuosen Clementi. Ännu 40 år senare betygar Samuel Wesleys memoarer pianisten Haydns briljans, finess och precision. Kanske var förklaringen att kritikerna ett år tidigare risat honom som en usel pianist (hans huvudinstrument var violinen). Nu gav han igen. Musiken blev snabbt populär; vid reprisen tio dagar efteråt talades om ”en av de mäktigaste kompositioner vi hört”. Första och sista satsen bisserades och konserten drog ut till midnatt. Pianosolot ströks dock i de utgåvor av symfonin som gavs ut under Haydns livstid. Symfonin är den första i B-dur där Haydn använder trumpeter och pukor, vilket ger särskild tyngd åt den allvarliga anda som präglar stycket. Man tror att adagiot, inspirerat av God save the King, kan uttrycka sorg över Mozarts död, med mer eller mindre direkt hänvisning till andantet i dennes Jupitersymfoni. Om det var så, skriver Haydn-biografen Robbins Landon, ”är det det finaste eftermäle Mozart i sin fattiggrav i Wien nånsin skulle få”. Även menuetten har tungt symfonisk karaktär, och finalen är den största, mest komplexa och ambitiösa i Haydns hela karriär dittills.